14 May

15:38

Amatör

27kommentarer
Selma är mitt tredje barn. Många tycker att det borde innebära att jag är van vid bebislivet, eller rättare sagt att jag ska ha koll på allt som har med spädbarn att göra. Men så är det såklart inte.
 
1, 2, 3
 
Inte mer än så. Tre gånger har jag inte varit med om detta. Tre. Inte hundra. 
 
Är du en globetrotter tredje gången du är utomlands? Eller är du sömmerska den tredje gången du fållar ett par gardiner? Nä, såklart inte. Det krävs mer än så.
 
Varje barn är unikt. Varje bebis är en egen individ som kommer att reagera och agera på sitt eget lilla vis. Bara för att jag har två barn sedan tidigare så vet jag inte hur Selma kommer att bli. Men det fattar nog de flesta av er. Däremot finns det en rad förväntningar på en tredjegångs mamma. Det började redan på MVC och har bara fortsatt sedan dess. Egentligen är det inget konstigt med det. Vissa saker ÄR självklara när man gör det för tredje gången och det vore dumt att inte erkänna det. Men dessa förväntningar blir ibland jobbiga för en sådan som jag.
 
Jag har stora krav på mig själv. Det är jag medveten om. Jag vet också att dessa krav ibland tenderar att bli för hårda och att jag måste lära mig att slappna av och att "enough is enough". 
 
Selma är bebis. Hon vill vara nära. Hon vill äta jätteofta. Hon har ont i magen ibland och hon skriker rätt så mycket. Det är helt normalt. Det är sådan hon är just nu. Det kommer att bli annorlunda sedan. Men ÄNDÅ. Trots att jag vet detta så undrar jag vad jag gör fel. Jag undrar varför jag inte kan vara en bättre mamma åt mitt spädbarn. Jag får ångest när jag blir arg på henne för att hon skriker. Jag känner mig stundtals helt värdelös. Jag borde ju vara så mycket klokare/tryggare/lugnare eftersom jag är trebarnsmamma...
 
Men så kommer jag ihåg hur det var den tredje gången jag försökte fålla gardiner. Då inser jag att man inte blir proffs på tre försök. Jag är en amatör. Och vet ni vad? Jag är en förbaskat normal amatör!
 
Detta inlägg ska jag läsa varje gång känslan av att inte duga kommer. Kanske fattar jag då vad jag egentligen redan vet. Att alla bebisar är unika och att jag och ingen annan är den absolut bästa mamma för Selma.
Allmänt
Kommentera

02 May

09:37

Älskade ungar!

1kommentarer

 

Kommentera

22 Apr

09:32

Tre veckor av kärlek, blod, svett och tårar

0kommentarer
Selma blev tre veckor i lördags. Å ena sidan känns det som tiden går jättefort, å andra sidan känns det som hon alltid funnits. Var var hon innan hon fanns hos oss? Det är ju så självklart att hon ska vara här. Med mig.
 
Men allt är inte rosenskimrande och jag går sannerligen inte på några fluffiga moln. Bebisbubblan är visserligen fylld av glädje och en osannolik kärlek, men det finns delar som inte är lika härliga. Det finns stunder då jag vill rymma hemifrån. Då tålamodet tryter och då tröttheten är så förlamande att inget annat än att få sova spelar någon roll. 
 
Den första tiden har varit overklig. Bebistiden är speciell. På många sätt. En nyfödd ställer stora krav på omgivningen. Maten ska serveras när bebisen behagar och vill hon inte ligga ensam så vrålar hon till dess någon avbryter det den håller på med och tar upp henne. Om det är tidig morgon, sen kväll eller mitt i natten spelar ingen roll. Bebisens behov ska tillfredsställas omedelbart. 
 
Jag har redan haft två mjölkstockningar. Då får jag feber, blir matt, allmänt grinig och får sjukt ont i det bröst som krånglar. Lägg därtill en bröstvårta som har varit sårig sedan 30 mars och som blöder varje gång det är dags för mat så förstår ni nog att amningen inte är helt enkel. Bebiskycklingen vill dessutom äta dygnet runt, gärna varje timme om inte oftare. Jag sitter som oftast i soffan med henne klistrad vid tuttarna, oförmögen att göra något annat. 
 
Kyckligen har dessutom ont i magen. En bebis som har ont i magen skriker väldigt mycket och väldigt högt. Det är fruktansvärt att se en liten människa plågas och inte kunna göra något för att lindra. Som tur är verkar det vara mycket bättre nu när jag slutat med laktosprodukter. No more mjölkchoklad för mamman alltså. 
 
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här första tiden. Det är stundtals kaotiskt. När jag är inte på tredje dygnet utan sammanhängande sömn (med sammanhängande menar jag mer är 1 timme i taget), när bebisen blivit förkyld (vilket hon blev 2 veckor gammal) eller när storasyskonen får klara sig själva för att mamman ammar lillasyster. Då är jag inte kaxig. Då är jag inte översvallande lycklig. 
 
Men så ser min verklighet ut. Den går visserligen att försköna och beskriva i andra ordalag för att få det att låta bättre. Men varför skulle jag göra det? Det ÄR kämpigt att ha en nyfödd. Det ÄR okej att tycka att det suger ibland. Jag älskar inte Selma mindre för det. 
 
Hon är underbar.
Allmänt
Kommentera

09 Apr

15:38

Liten blir stor

3kommentarer
 
När en liten människa kommer in i ens liv blir plötsligt andra saker väldigt stora. Jag är nära det lilla huvudet, de små fötterna och den näpna lilla kroppen stora delar av dygnet. Jag har snabbt vant mig vid hennes litenhet. Det blir sedan så kontigt när storebror, min lillpojke, kommer och vill kramas. Shit, han är ju gigantisk! Han som i så många år varit den minsta är plötsligt jättestor. Min sexåring har vuxit hur mycket som helst på ett par dagar. Och det är faktiskt lite sorgligt. Min lillpojke... 
 
Isaks fot jämfört med Selmas talar sitt tydliga språk. 
Allmänt
Kommentera

03 Apr

19:14

Från den innersta kärnan i kroppen

5kommentarer
 
Om jag kunde beskriva hur det känns att föda barn skulle jag göra det. Många kvinnor vet vad jag menar. Det finns inte ord som kan ge rättvisa åt den upplevelsen som det innebär att ge nytt liv. Stundtals känns det som kroppen ska slitas mitt itu och man tror inte att det går att ta sig igenom det hela med livet i behåll. 
 
Jag lämnade min kropp en stund under förlossningen. Jag klev utanför och stod där och såg mig själv plågas. Jag tänkte att det var skönt att slippa och jag hade ingen större lust att återvända men tre envisa röster tvingade mig tillbaka. "Linda, Linda, Linda". Barnmorskan, undersköterskan och Jonas ropade. Deras röster var så uppfodrande att jag inte vågade annat än att återgå till den kropp som låg i förlossningssängen. I efterhand tror barnmorskan att det var mitt sätt att klara av den påfrestning kroppen utsattes för. Det tror jag med. 
 
Smärta. Det finns olika stadier. Olika typer. Men jag tror inte det finns någon som kan mäta sig med förlossningssmärtan. Den är så annorlunda. Så genomträngande. Så sönderslitande. Men ändå så hoppfull. Det finns en kraft i förlossningssmärtan som kommer från urgrunden. Från den innersta kärnan av kroppen.
 
Men så plötsligt blir det stilla. Kroppen stannar och liksom håller andan. En liten människa är född! En sekund av totalt vaccum innan allt briserar i ren och skär lycka. Klockan 11.23 på påskafton såg en liten flicka dagens ljus på sal 13 på Visby förlossning. Med stora ögon låg hon där och tittade på mig. Min dotter. Min kärlek. 
 
Allmänt
Kommentera

29 Mar

10:42

Buset i magen

5kommentarer

Detta var vad jag roade mig med hela gårdagen. CTG-registrering på förlossningen från kl.10 till kl.16. Det hela började med en rutinkoll hos barnmorskan på morgonen. Men på grund av höga hjärtljud hos bebisen och ett högt blodtryck hos mig så blev det en promenad in till förlossningen för en "snabb" koll med CTG. 

Den snabba kollen blev inte så snabb. Lillbus i magen hade nämligen väldigt svårt att hitta en stabil hjärtfrekvens. Efter vila, ultraljud och en himla massa prover så fick jag tillslut i alla fall gå hem och fira skärtorsdag med familjen. Mest troligt är det ingen fara men jag ska tillbaka i morgonbitti för ny koll eftersom hjärtfrekvensen fortsätter att ligga något högt. Det verkar också som jag har tendenser till havandeskapsförgiftning. Läcker en del protein och har en hel radda andra symtom, men blodproverna såg finfina ut vilket känns skönt. Ingen fara på taket alltså. 

Gårdagen blev väldigt tokig. Det var min sista dag på jobbet och såklart var det en hel del görande kvar. Men det får jag fixa sen så det löser sig. Men det är inte helt avkopplande att ligga på förlossningen och se telefonen ringa och veta att det är folk som behöver prata med mig innan jag går på ledigt. 

Jag missade också påskmarschen med barnen vilket känns otroligt tråkigt. Men barnmorskorna gav mig stränga order att inte vara med och med facit i hand så hade jag ändå inte hunnit. Jag fick i alla fall möta upp mina påskbarn i Almedalen när de fått sina påskägg! 

Nu blir det vila. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att slappna av och ta det lugnt. 

 

Kommentera

26 Mar

09:45

Vårdens värkliga verklighet

0kommentarer

Bilden kommer från dagens DN. Semesterkaos i år igen. Det är ungefär samma visa varje sommar, men det har blivit extra kännbart i och med sjuksköterskestudenternas stenhårda lönekrav. Landstingen har hårdnackat sagt nej och därmed stått utan den arbetskraft de så hett behöver.

När arbetsgivaren i Skåne försämrar arbetstidsvillkoren kontrar specialistsjuksköterskorna med uppsägningar. När arbetssituationen i förlossningsvården är kaotisk och nära bristningsgränsen kräver barnmorskorna förutsättningar för att kunna arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det värker i den svenska sjukvården och något måste hända! Vårdförbundets professioner tar ett stort samhällsansvar genom att tydligt markera och signalera "nu räcker det". Frågan är bara när arbetsgivaren ska vakna och ta sjuksköterskornas och barnmorskarnas krav på allvar?

Studenternas krav på högre ingånglöner är långt ifrån orimliga. Specialistssjuksköterskornas krav på bra arbetstider är långt ifrån orimliga. Barnmorskornas krav på en säker förlossningsvård är långt ifrån orimliga.

Vi kräver bra villkor för vår yrkesutövning. Det kan aldrig vara orimligt.

Kommentera

24 Mar

19:34

Prisa Gud...

0kommentarer
... här kommer skatteåterbäringen... Eller inte. Restskatt på drygt 4000 kr i år igen. Jag vet vad det beror på och det känns lite halvsurt. Att ha stora löneavdrag som ersätts av annan inkomst är inte fördelaktigt när det kommer till skatt. Även om jag försöker skatteplanera så går det uppenbarligen inte vidare bra. 
 
Blä.
 
Som ni förstår så började inte helgen vidare bra med det "trevliga" beskedet. Akuta foglossningssmärtor i lördags och en förkyld sambo idag har fått det hela att fortsätta i en mindre positiv anda. Känner mig gnällig och grinig! 
Men det får vara så just nu. Kan inte vara på topp jämt.
 
 
Allmänt
Kommentera

22 Mar

12:46

Engagerande väder + graviduppdatering

0kommentarer
Facebook översvämmas just med kommentarer angående det kalla vårvädret. Sällan har väl så många varit så eninga kring något. Synd bara att det sker kring något så trivialt som utetemperatur och nederbörd. Tänk om samma engagemang kunde uppbådas kring barnfattigdom eller jämställdhet?
 
Nåja. Jag tycker inte heller att vädret är särskilt uppmuntrande. Det känns som att våren är väldigt långt borta och jag är rätt så trött på att frysa. Men eftersom jag är norrlänning i själ och hjärta så är jag rätt så härdad. Snöfall i mitten av maj var ingen ovanlighet under min uppväxt. Så lite får man väl tåla när den ändå "bara" är 22 mars?
15 dagar kvar till beräknad födsel och jag fortsätter att må bra. Har inte jätteont någonstans och är inte heller så stor att det begränsar allt för mycket. Låter bra va? Men det är inte alltid så himla roligt. Jag har exempelvis inte sovit en hel natt på väldigt länge och sedan bebis fixerade sig är jag varken VARJE timme natten igenom. Kissnödig, törstig eller varm. Jag vet ju dessutom vad som väntar när bebis väl är född och sörjer därför lite att jag inte kan njuta av att sova ostört nu...
 
Jag är därför trött nästan jämt. Jag gillar inte att vara trött. Det innebär att jag inte orkar vara så där aktiv som jag vill vara. Måste säga nej när barnen vill spela fotboll. Fixar inte att rensa den där garderoben som borde rensas. Blir helt slut av långa arbetsdagar trots att innehållet är så himla roligt och engagerande.
 
Ja. Jag vet att det är så här det ska vara. Jag vet att jag ska ta det lugnt. Jag vet att det är kroppens sätt att säga åt mig att varva ned. Men det spelar ju ingen roll när jag VILL något annat. Är huvudet dumt får kroppen lida brukar man säga. I mitt fall är det tvärt om. Är kroppen dum får huvudet lida.
 
Jag tycker att min kropp är dum som inte orkar. Mitt sinne lider av denna "slöhet". Missförstå mig nu inte. Jag är mycket väl medveten om vilka fysiska förändringar kroppen genomgår och jag förstår att det inte funkar att köra på 110 km/h. Jag vill bara ge er en bild av hur det kan kännas när kropp och själ inte pratar samma språk. Det är ologiskt. Men det är jag.
Allmänt
Kommentera

20 Mar

12:32

Solidaritet

0kommentarer
På mitt ben finns ett antal ord tatuerade som är viktiga för mig:
 
No man is an island
Entire of itself
 
Vi existerar inte som enskilda öar utan vi tillhör på ett eller annat sätt ett fastland, ett sammanhang. Vi människor behöver varandra och vi söker gemenskap som på ett eller annat sätt fyller vårt behov av att ge livet mening. Ett av de mest effektiva sätt att bryta ner en människa är att isolera denne från omgivningen. Utan fysisk kontakt och social samvaro förtvinar våra själar.
 
Jag tänker på sånt här med jämna mellanrum. På hur viktigt det är vi är rädda om varandra. Utanförskap, mobbing och hat får alldeles för stort utrymme i vardagen för alldeles för många människor. Jag är övertygad om att alla kan göra skillnad. Säg hej. Var trevlig. Tänk dig för innan du dömer en medmänniska. Bjud in till samtal. Visa vänner och familj att du bryr dig, att du finns tillgänglig och att du är en del av dennes sammanhang.
Ensam är stark. Tillsammans är starkare.
 
Snart är det dags för ett nytt ord att tatueras in på min kropp. Solidaritet.
Allmänt
Kommentera

18 Mar

17:41

Sportmorsa

0kommentarer
 Bild: Ubbe Väskinde Screen innebandyförening
 
Jag älskar sport. I nästan alla former. Önskar ibland att jag hade lagt ännu mer tid och energi på fotbollen eller innebandyn när jag var yngre, då hade jag kanske kommit längre. Då kanske jag ännu hade spelat i en eller annan form. Men nu är det många år sedan jag var aktiv i någon lagsport och jag kan verkligen sakna det. Den spänning, glädje och gemenskap som jag upplevt i lagsporter har jag inte hittat någon annanstans, även om jag minsann försökt.
 
Sportnörden i mig kan till viss del förklara varför jag engagerar mig fackligt i den grad jag gör. Det är i alla fall gemenskapen som är en del av den starkaste drivkraften för mig, egentligen oavsett vad jag gör. I facket samlas vi som vill göra något gemensamt. Vi som vill förändra och förbättra. Det är litegrann som att samla ett tjejlag i fotboll från det lilla samhället Sorsele. Det är klart att ett ordförandeskap och ett förbundsstyrelseuppdrag i en stor yrkesförening som Vårdförbundet är något mer och något större än fotboll, jag är inte helt naiv om ni nu råkar tro det. Men för mig är känslan viktig. Och känslan är just gemenskap. Att sträva mot ett mål tillsammans med andra.
 
Jag är glad att jag får vara aktiv i en idéburen organisation som Vårdförbundet. Men jag är också glad att jag får vara sportmorsa på fritiden och heja på barnen i olika idrotter. Jag hoppas att de får samma glädje av lagidrott som jag haft.
Allmänt
Kommentera

17 Mar

15:55

20 dagar kvar!

68kommentarer

Känner mig allmänt blek och osnygg. Men magen är cool vilket jag försöker fokusera på. Det bor en liten människa i mig, hur sjukt häftigt är inte det?

Kommentera

16 Mar

10:25

Inget är som väntans tider

0kommentarer
Jag är inte bra på att vänta. Det har jag aldrig varit och kommer mest troligt aldrig att bli. Oavsett vad det gäller.
Det har väl med mitt tålamod att göra. Jag är nämligen en aning (eller jätte..) otålig och det verkar inte vara något som jag kan träna upp. För gudarna ska veta att jag har försökt genom åren. Med två småbarn har man ju alla möjligheter i världen att bli tålmodig och god. Men inte jag inte. God är jag väl, men tålmodig... never. Det är tur att jag har två män i mitt liv som väger upp den svagheten hos mig så att barnen inte blir alltför "skadade".
Just nu upplever jag för tredje gången i mitt liv den i särsklass största utmaningen för en otålig människa: sluttampen på en graviditet. 
Det värsta är ju att vänta på något som ingen riktigt vet när det kommer att hända. Det är ungefär som att säga att julafton kommer om 3 veckor, eller i morgon eller kanske om 8 dagar. En graviditet varar mellan 38-42 veckor säger alla experter. Det är liksom ett spann över FYRA veckor. Men ändå får varje gravid kvinna ETT datum för beräknad förlossning. Det är upplagt för total förvirring för den otåliga människan. Det går inte att räkna ner. Det går inte att planera. 
Det är inte riktigt logiskt. Eller så är det väl kanske just det det är. Naturen är ju som bekant oberäknelig. 
Men jag gillar det inte. Pyret kommer den 6 april eller två veckor innan. Eller två veckor efter. Eller någonstans däremellan. Gaah.
 
 
Allmänt
Kommentera

15 Mar

09:41

Det här med facebook...

3kommentarer
Långt innan det ens fanns ett namn för att interagera med andra på webben så var jag där. Det hela började nog med Aftonbladets chattforum för 15 år sedan. Där träffade jag dessutom en stor kärlek (jag återkommer kanske till det vid ett senare tillfälle). Därefter följde Lunarstorm (minns ni?) och för typ 10 år sedan skapade jag min första hemsida, strax därefter följde flertalet bloggar och flertalet diskussionsgrupper i olika forum. Det hela har alltså växt allt eftersom. Jag har alltid kännt mig trygg på webben, konstigt nog.
 
Så kom facebook.
 
Plötsligt fanns "alla" på webben. Plötsligt gick den interaktiva samvaron från att vara något distanstagande och genomtänkt till att bli helt öppen och ärligt talat rätt så tillintetsägande. Bilder på mat. Bilder på kläder. Korta tillkännagivanden om den stundande fantastiska-superlyxiga-lyllomig-resan. Berättelser om den underbara familjen/släkten/vänkretsen. Ord som "bästa" och "finaste" i var och varannan mening. Det hela blev en plattform för folk som vill framhäva sina bästa sidor.
 
Jag tänker inte påstå att jag aldrig har varit eller fortfarande är sådan.. Det finns en viss njutning i att få mycket "gilla", konstigt vore det annars. Det jag skriver på facebook gör jag med en intention. Jag lägger ut delar av mitt liv på webben för att jag vill ha respons. Bekräftelse. Jag vill visa att jag finns.
 
"Vännerna" på min facebook överstiger antalet vänner i verkliga livet med brutal råge. Det är den aspekten jag ständigt måste komma ihåg. Vem är det som tar del av mitt liv? Vem är det som ger mig den bekräftelse jag söker? Är det personer som verkligen betyder något, eller är allt bara en dimridå, en illusion?
 
Det tål att tänkas på.
 
To be continued. Kanske inte i morgon, men så småningom.
Allmänt
Kommentera

15 Mar

08:54

Välkommen till min nya blogg!

0kommentarer

Mitt första inlägg.

Allmänt
Kommentera