Logiska Linda

 

Om jag kunde beskriva hur det känns att föda barn skulle jag göra det. Många kvinnor vet vad jag menar. Det finns inte ord som kan ge rättvisa åt den upplevelsen som det innebär att ge nytt liv. Stundtals känns det som kroppen ska slitas mitt itu och man tror inte att det går att ta sig igenom det hela med livet i behåll. 

 

Jag lämnade min kropp en stund under förlossningen. Jag klev utanför och stod där och såg mig själv plågas. Jag tänkte att det var skönt att slippa och jag hade ingen större lust att återvända men tre envisa röster tvingade mig tillbaka. "Linda, Linda, Linda". Barnmorskan, undersköterskan och Jonas ropade. Deras röster var så uppfodrande att jag inte vågade annat än att återgå till den kropp som låg i förlossningssängen. I efterhand tror barnmorskan att det var mitt sätt att klara av den påfrestning kroppen utsattes för. Det tror jag med. 

 

Smärta. Det finns olika stadier. Olika typer. Men jag tror inte det finns någon som kan mäta sig med förlossningssmärtan. Den är så annorlunda. Så genomträngande. Så sönderslitande. Men ändå så hoppfull. Det finns en kraft i förlossningssmärtan som kommer från urgrunden. Från den innersta kärnan av kroppen.

 

Men så plötsligt blir det stilla. Kroppen stannar och liksom håller andan. En liten människa är född! En sekund av totalt vaccum innan allt briserar i ren och skär lycka. Klockan 11.23 på påskafton såg en liten flicka dagens ljus på sal 13 på Visby förlossning. Med stora ögon låg hon där och tittade på mig. Min dotter. Min kärlek.