Logiska Linda

Selma blev tre veckor i lördags. Å ena sidan känns det som tiden går jättefort, å andra sidan känns det som hon alltid funnits. Var var hon innan hon fanns hos oss? Det är ju så självklart att hon ska vara här. Med mig.

 

Men allt är inte rosenskimrande och jag går sannerligen inte på några fluffiga moln. Bebisbubblan är visserligen fylld av glädje och en osannolik kärlek, men det finns delar som inte är lika härliga. Det finns stunder då jag vill rymma hemifrån. Då tålamodet tryter och då tröttheten är så förlamande att inget annat än att få sova spelar någon roll. 

 

Den första tiden har varit overklig. Bebistiden är speciell. På många sätt. En nyfödd ställer stora krav på omgivningen. Maten ska serveras när bebisen behagar och vill hon inte ligga ensam så vrålar hon till dess någon avbryter det den håller på med och tar upp henne. Om det är tidig morgon, sen kväll eller mitt i natten spelar ingen roll. Bebisens behov ska tillfredsställas omedelbart. 

 

Jag har redan haft två mjölkstockningar. Då får jag feber, blir matt, allmänt grinig och får sjukt ont i det bröst som krånglar. Lägg därtill en bröstvårta som har varit sårig sedan 30 mars och som blöder varje gång det är dags för mat så förstår ni nog att amningen inte är helt enkel. Bebiskycklingen vill dessutom äta dygnet runt, gärna varje timme om inte oftare. Jag sitter som oftast i soffan med henne klistrad vid tuttarna, oförmögen att göra något annat. 

 

Kyckligen har dessutom ont i magen. En bebis som har ont i magen skriker väldigt mycket och väldigt högt. Det är fruktansvärt att se en liten människa plågas och inte kunna göra något för att lindra. Som tur är verkar det vara mycket bättre nu när jag slutat med laktosprodukter. No more mjölkchoklad för mamman alltså. 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här första tiden. Det är stundtals kaotiskt. När jag är inte på tredje dygnet utan sammanhängande sömn (med sammanhängande menar jag mer är 1 timme i taget), när bebisen blivit förkyld (vilket hon blev 2 veckor gammal) eller när storasyskonen får klara sig själva för att mamman ammar lillasyster. Då är jag inte kaxig. Då är jag inte översvallande lycklig. 

 

Men så ser min verklighet ut. Den går visserligen att försköna och beskriva i andra ordalag för att få det att låta bättre. Men varför skulle jag göra det? Det ÄR kämpigt att ha en nyfödd. Det ÄR okej att tycka att det suger ibland. Jag älskar inte Selma mindre för det. 

 

Hon är underbar.

 

När en liten människa kommer in i ens liv blir plötsligt andra saker väldigt stora. Jag är nära det lilla huvudet, de små fötterna och den näpna lilla kroppen stora delar av dygnet. Jag har snabbt vant mig vid hennes litenhet. Det blir sedan så kontigt när storebror, min lillpojke, kommer och vill kramas. Shit, han är ju gigantisk! Han som i så många år varit den minsta är plötsligt jättestor. Min sexåring har vuxit hur mycket som helst på ett par dagar. Och det är faktiskt lite sorgligt. Min lillpojke... 

 

Isaks fot jämfört med Selmas talar sitt tydliga språk. 

 

Om jag kunde beskriva hur det känns att föda barn skulle jag göra det. Många kvinnor vet vad jag menar. Det finns inte ord som kan ge rättvisa åt den upplevelsen som det innebär att ge nytt liv. Stundtals känns det som kroppen ska slitas mitt itu och man tror inte att det går att ta sig igenom det hela med livet i behåll. 

 

Jag lämnade min kropp en stund under förlossningen. Jag klev utanför och stod där och såg mig själv plågas. Jag tänkte att det var skönt att slippa och jag hade ingen större lust att återvända men tre envisa röster tvingade mig tillbaka. "Linda, Linda, Linda". Barnmorskan, undersköterskan och Jonas ropade. Deras röster var så uppfodrande att jag inte vågade annat än att återgå till den kropp som låg i förlossningssängen. I efterhand tror barnmorskan att det var mitt sätt att klara av den påfrestning kroppen utsattes för. Det tror jag med. 

 

Smärta. Det finns olika stadier. Olika typer. Men jag tror inte det finns någon som kan mäta sig med förlossningssmärtan. Den är så annorlunda. Så genomträngande. Så sönderslitande. Men ändå så hoppfull. Det finns en kraft i förlossningssmärtan som kommer från urgrunden. Från den innersta kärnan av kroppen.

 

Men så plötsligt blir det stilla. Kroppen stannar och liksom håller andan. En liten människa är född! En sekund av totalt vaccum innan allt briserar i ren och skär lycka. Klockan 11.23 på påskafton såg en liten flicka dagens ljus på sal 13 på Visby förlossning. Med stora ögon låg hon där och tittade på mig. Min dotter. Min kärlek.