Logiska Linda

29 Mar

10:42

Buset i magen

Detta var vad jag roade mig med hela gårdagen. CTG-registrering på förlossningen från kl.10 till kl.16. Det hela började med en rutinkoll hos barnmorskan på morgonen. Men på grund av höga hjärtljud hos bebisen och ett högt blodtryck hos mig så blev det en promenad in till förlossningen för en "snabb" koll med CTG.

Den snabba kollen blev inte så snabb. Lillbus i magen hade nämligen väldigt svårt att hitta en stabil hjärtfrekvens. Efter vila, ultraljud och en himla massa prover så fick jag tillslut i alla fall gå hem och fira skärtorsdag med familjen. Mest troligt är det ingen fara men jag ska tillbaka i morgonbitti för ny koll eftersom hjärtfrekvensen fortsätter att ligga något högt. Det verkar också som jag har tendenser till havandeskapsförgiftning. Läcker en del protein och har en hel radda andra symtom, men blodproverna såg finfina ut vilket känns skönt. Ingen fara på taket alltså.

Gårdagen blev väldigt tokig. Det var min sista dag på jobbet och såklart var det en hel del görande kvar. Men det får jag fixa sen så det löser sig. Men det är inte helt avkopplande att ligga på förlossningen och se telefonen ringa och veta att det är folk som behöver prata med mig innan jag går på ledigt.

Jag missade också påskmarschen med barnen vilket känns otroligt tråkigt. Men barnmorskorna gav mig stränga order att inte vara med och med facit i hand så hade jag ändå inte hunnit. Jag fick i alla fall möta upp mina påskbarn i Almedalen när de fått sina påskägg!

Nu blir det vila. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att slappna av och ta det lugnt.

Kommentera

26 Mar

09:45

Vårdens värkliga verklighet

0kommentarer

Bilden kommer från dagens DN. Semesterkaos i år igen. Det är ungefär samma visa varje sommar, men det har blivit extra kännbart i och med sjuksköterskestudenternas stenhårda lönekrav. Landstingen har hårdnackat sagt nej och därmed stått utan den arbetskraft de så hett behöver.

När arbetsgivaren i Skåne försämrar arbetstidsvillkoren kontrar specialistsjuksköterskorna med uppsägningar. När arbetssituationen i förlossningsvården är kaotisk och nära bristningsgränsen kräver barnmorskorna förutsättningar för att kunna arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det värker i den svenska sjukvården och något måste hända! Vårdförbundets professioner tar ett stort samhällsansvar genom att tydligt markera och signalera "nu räcker det". Frågan är bara när arbetsgivaren ska vakna och ta sjuksköterskornas och barnmorskarnas krav på allvar?

Studenternas krav på högre ingånglöner är långt ifrån orimliga. Specialistssjuksköterskornas krav på bra arbetstider är långt ifrån orimliga. Barnmorskornas krav på en säker förlossningsvård är långt ifrån orimliga.

Vi kräver bra villkor för vår yrkesutövning. Det kan aldrig vara orimligt.

Kommentera

24 Mar

19:34

Prisa Gud...

0kommentarer

... här kommer skatteåterbäringen... Eller inte. Restskatt på drygt 4000 kr i år igen. Jag vet vad det beror på och det känns lite halvsurt. Att ha stora löneavdrag som ersätts av annan inkomst är inte fördelaktigt när det kommer till skatt. Även om jag försöker skatteplanera så går det uppenbarligen inte vidare bra.

Blä.

Som ni förstår så började inte helgen vidare bra med det "trevliga" beskedet. Akuta foglossningssmärtor i lördags och en förkyld sambo idag har fått det hela att fortsätta i en mindre positiv anda. Känner mig gnällig och grinig!

Men det får vara så just nu. Kan inte vara på topp jämt.

Allmänt

Kommentera

22 Mar

12:46

Engagerande väder + graviduppdatering

0kommentarer

Facebook översvämmas just med kommentarer angående det kalla vårvädret. Sällan har väl så många varit så eninga kring något. Synd bara att det sker kring något så trivialt som utetemperatur och nederbörd. Tänk om samma engagemang kunde uppbådas kring barnfattigdom eller jämställdhet?

Nåja. Jag tycker inte heller att vädret är särskilt uppmuntrande. Det känns som att våren är väldigt långt borta och jag är rätt så trött på att frysa. Men eftersom jag är norrlänning i själ och hjärta så är jag rätt så härdad. Snöfall i mitten av maj var ingen ovanlighet under min uppväxt. Så lite får man väl tåla när den ändå "bara" är 22 mars?

15 dagar kvar till beräknad födsel och jag fortsätter att må bra. Har inte jätteont någonstans och är inte heller så stor att det begränsar allt för mycket. Låter bra va? Men det är inte alltid så himla roligt. Jag har exempelvis inte sovit en hel natt på väldigt länge och sedan bebis fixerade sig är jag varken VARJE timme natten igenom. Kissnödig, törstig eller varm. Jag vet ju dessutom vad som väntar när bebis väl är född och sörjer därför lite att jag inte kan njuta av att sova ostört nu...

Jag är därför trött nästan jämt. Jag gillar inte att vara trött. Det innebär att jag inte orkar vara så där aktiv som jag vill vara. Måste säga nej när barnen vill spela fotboll. Fixar inte att rensa den där garderoben som borde rensas. Blir helt slut av långa arbetsdagar trots att innehållet är så himla roligt och engagerande.

Ja. Jag vet att det är så här det ska vara. Jag vet att jag ska ta det lugnt. Jag vet att det är kroppens sätt att säga åt mig att varva ned. Men det spelar ju ingen roll när jag VILL något annat. Är huvudet dumt får kroppen lida brukar man säga. I mitt fall är det tvärt om. Är kroppen dum får huvudet lida.

Jag tycker att min kropp är dum som inte orkar. Mitt sinne lider av denna "slöhet". Missförstå mig nu inte. Jag är mycket väl medveten om vilka fysiska förändringar kroppen genomgår och jag förstår att det inte funkar att köra på 110 km/h. Jag vill bara ge er en bild av hur det kan kännas när kropp och själ inte pratar samma språk. Det är ologiskt. Men det är jag.

Allmänt

Kommentera

20 Mar

12:32

Solidaritet

0kommentarer

På mitt ben finns ett antal ord tatuerade som är viktiga för mig:

No man is an island

Entire of itself

Vi existerar inte som enskilda öar utan vi tillhör på ett eller annat sätt ett fastland, ett sammanhang. Vi människor behöver varandra och vi söker gemenskap som på ett eller annat sätt fyller vårt behov av att ge livet mening. Ett av de mest effektiva sätt att bryta ner en människa är att isolera denne från omgivningen. Utan fysisk kontakt och social samvaro förtvinar våra själar.

Jag tänker på sånt här med jämna mellanrum. På hur viktigt det är vi är rädda om varandra. Utanförskap, mobbing och hat får alldeles för stort utrymme i vardagen för alldeles för många människor. Jag är övertygad om att alla kan göra skillnad. Säg hej. Var trevlig. Tänk dig för innan du dömer en medmänniska. Bjud in till samtal. Visa vänner och familj att du bryr dig, att du finns tillgänglig och att du är en del av dennes sammanhang.

Ensam är stark. Tillsammans är starkare.

Snart är det dags för ett nytt ord att tatueras in på min kropp. Solidaritet.

Allmänt

Kommentera

18 Mar

17:41

Sportmorsa

0kommentarer

Bild: Ubbe Väskinde Screen innebandyförening

Jag älskar sport. I nästan alla former. Önskar ibland att jag hade lagt ännu mer tid och energi på fotbollen eller innebandyn när jag var yngre, då hade jag kanske kommit längre. Då kanske jag ännu hade spelat i en eller annan form. Men nu är det många år sedan jag var aktiv i någon lagsport och jag kan verkligen sakna det. Den spänning, glädje och gemenskap som jag upplevt i lagsporter har jag inte hittat någon annanstans, även om jag minsann försökt.

Sportnörden i mig kan till viss del förklara varför jag engagerar mig fackligt i den grad jag gör. Det är i alla fall gemenskapen som är en del av den starkaste drivkraften för mig, egentligen oavsett vad jag gör. I facket samlas vi som vill göra något gemensamt. Vi som vill förändra och förbättra. Det är litegrann som att samla ett tjejlag i fotboll från det lilla samhället Sorsele. Det är klart att ett ordförandeskap och ett förbundsstyrelseuppdrag i en stor yrkesförening som Vårdförbundet är något mer och något större än fotboll, jag är inte helt naiv om ni nu råkar tro det. Men för mig är känslan viktig. Och känslan är just gemenskap. Att sträva mot ett mål tillsammans med andra.

Jag är glad att jag får vara aktiv i en idéburen organisation som Vårdförbundet. Men jag är också glad att jag får vara sportmorsa på fritiden och heja på barnen i olika idrotter. Jag hoppas att de får samma glädje av lagidrott som jag haft.

Allmänt

Kommentera

17 Mar

15:55

20 dagar kvar!

64kommentarer

Känner mig allmänt blek och osnygg. Men magen är cool vilket jag försöker fokusera på. Det bor en liten människa i mig, hur sjukt häftigt är inte det?

Kommentera

16 Mar

10:25

Inget är som väntans tider

0kommentarer

Jag är inte bra på att vänta. Det har jag aldrig varit och kommer mest troligt aldrig att bli. Oavsett vad det gäller.

Det har väl med mitt tålamod att göra. Jag är nämligen en aning (eller jätte..) otålig och det verkar inte vara något som jag kan träna upp. För gudarna ska veta att jag har försökt genom åren. Med två småbarn har man ju alla möjligheter i världen att bli tålmodig och god. Men inte jag inte. God är jag väl, men tålmodig... never. Det är tur att jag har två män i mitt liv som väger upp den svagheten hos mig så att barnen inte blir alltför "skadade".

Just nu upplever jag för tredje gången i mitt liv den i särsklass största utmaningen för en otålig människa: sluttampen på en graviditet.

Det värsta är ju att vänta på något som ingen riktigt vet när det kommer att hända. Det är ungefär som att säga att julafton kommer om 3 veckor, eller i morgon eller kanske om 8 dagar. En graviditet varar mellan 38-42 veckor säger alla experter. Det är liksom ett spann över FYRA veckor. Men ändå får varje gravid kvinna ETT datum för beräknad förlossning. Det är upplagt för total förvirring för den otåliga människan. Det går inte att räkna ner. Det går inte att planera.

Det är inte riktigt logiskt. Eller så är det väl kanske just det det är. Naturen är ju som bekant oberäknelig.

Men jag gillar det inte. Pyret kommer den 6 april eller två veckor innan. Eller två veckor efter. Eller någonstans däremellan. Gaah.

Allmänt

Kommentera

15 Mar

09:41

Det här med facebook...

3kommentarer

Långt innan det ens fanns ett namn för att interagera med andra på webben så var jag där. Det hela började nog med Aftonbladets chattforum för 15 år sedan. Där träffade jag dessutom en stor kärlek (jag återkommer kanske till det vid ett senare tillfälle). Därefter följde Lunarstorm (minns ni?) och för typ 10 år sedan skapade jag min första hemsida, strax därefter följde flertalet bloggar och flertalet diskussionsgrupper i olika forum. Det hela har alltså växt allt eftersom. Jag har alltid kännt mig trygg på webben, konstigt nog.

Så kom facebook.

Plötsligt fanns "alla" på webben. Plötsligt gick den interaktiva samvaron från att vara något distanstagande och genomtänkt till att bli helt öppen och ärligt talat rätt så tillintetsägande. Bilder på mat. Bilder på kläder. Korta tillkännagivanden om den stundande fantastiska-superlyxiga-lyllomig-resan. Berättelser om den underbara familjen/släkten/vänkretsen. Ord som "bästa" och "finaste" i var och varannan mening. Det hela blev en plattform för folk som vill framhäva sina bästa sidor.

Jag tänker inte påstå att jag aldrig har varit eller fortfarande är sådan.. Det finns en viss njutning i att få mycket "gilla", konstigt vore det annars. Det jag skriver på facebook gör jag med en intention. Jag lägger ut delar av mitt liv på webben för att jag vill ha respons. Bekräftelse. Jag vill visa att jag finns.

"Vännerna" på min facebook överstiger antalet vänner i verkliga livet med brutal råge. Det är den aspekten jag ständigt måste komma ihåg. Vem är det som tar del av mitt liv? Vem är det som ger mig den bekräftelse jag söker? Är det personer som verkligen betyder något, eller är allt bara en dimridå, en illusion?

Det tål att tänkas på.

To be continued. Kanske inte i morgon, men så småningom.

Allmänt

Kommentera

15 Mar

08:54