Logiska Linda

Selma blev tre veckor i lördags. Å ena sidan känns det som tiden går jättefort, å andra sidan känns det som hon alltid funnits. Var var hon innan hon fanns hos oss? Det är ju så självklart att hon ska vara här. Med mig.

 

Men allt är inte rosenskimrande och jag går sannerligen inte på några fluffiga moln. Bebisbubblan är visserligen fylld av glädje och en osannolik kärlek, men det finns delar som inte är lika härliga. Det finns stunder då jag vill rymma hemifrån. Då tålamodet tryter och då tröttheten är så förlamande att inget annat än att få sova spelar någon roll. 

 

Den första tiden har varit overklig. Bebistiden är speciell. På många sätt. En nyfödd ställer stora krav på omgivningen. Maten ska serveras när bebisen behagar och vill hon inte ligga ensam så vrålar hon till dess någon avbryter det den håller på med och tar upp henne. Om det är tidig morgon, sen kväll eller mitt i natten spelar ingen roll. Bebisens behov ska tillfredsställas omedelbart. 

 

Jag har redan haft två mjölkstockningar. Då får jag feber, blir matt, allmänt grinig och får sjukt ont i det bröst som krånglar. Lägg därtill en bröstvårta som har varit sårig sedan 30 mars och som blöder varje gång det är dags för mat så förstår ni nog att amningen inte är helt enkel. Bebiskycklingen vill dessutom äta dygnet runt, gärna varje timme om inte oftare. Jag sitter som oftast i soffan med henne klistrad vid tuttarna, oförmögen att göra något annat. 

 

Kyckligen har dessutom ont i magen. En bebis som har ont i magen skriker väldigt mycket och väldigt högt. Det är fruktansvärt att se en liten människa plågas och inte kunna göra något för att lindra. Som tur är verkar det vara mycket bättre nu när jag slutat med laktosprodukter. No more mjölkchoklad för mamman alltså. 

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här första tiden. Det är stundtals kaotiskt. När jag är inte på tredje dygnet utan sammanhängande sömn (med sammanhängande menar jag mer är 1 timme i taget), när bebisen blivit förkyld (vilket hon blev 2 veckor gammal) eller när storasyskonen får klara sig själva för att mamman ammar lillasyster. Då är jag inte kaxig. Då är jag inte översvallande lycklig. 

 

Men så ser min verklighet ut. Den går visserligen att försköna och beskriva i andra ordalag för att få det att låta bättre. Men varför skulle jag göra det? Det ÄR kämpigt att ha en nyfödd. Det ÄR okej att tycka att det suger ibland. Jag älskar inte Selma mindre för det. 

 

Hon är underbar.