Logiska Linda

Långt innan det ens fanns ett namn för att interagera med andra på webben så var jag där. Det hela började nog med Aftonbladets chattforum för 15 år sedan. Där träffade jag dessutom en stor kärlek (jag återkommer kanske till det vid ett senare tillfälle). Därefter följde Lunarstorm (minns ni?) och för typ 10 år sedan skapade jag min första hemsida, strax därefter följde flertalet bloggar och flertalet diskussionsgrupper i olika forum. Det hela har alltså växt allt eftersom. Jag har alltid kännt mig trygg på webben, konstigt nog.

 

Så kom facebook.

 

Plötsligt fanns "alla" på webben. Plötsligt gick den interaktiva samvaron från att vara något distanstagande och genomtänkt till att bli helt öppen och ärligt talat rätt så tillintetsägande. Bilder på mat. Bilder på kläder. Korta tillkännagivanden om den stundande fantastiska-superlyxiga-lyllomig-resan. Berättelser om den underbara familjen/släkten/vänkretsen. Ord som "bästa" och "finaste" i var och varannan mening. Det hela blev en plattform för folk som vill framhäva sina bästa sidor.

 

Jag tänker inte påstå att jag aldrig har varit eller fortfarande är sådan.. Det finns en viss njutning i att få mycket "gilla", konstigt vore det annars. Det jag skriver på facebook gör jag med en intention. Jag lägger ut delar av mitt liv på webben för att jag vill ha respons. Bekräftelse. Jag vill visa att jag finns.

 

"Vännerna" på min facebook överstiger antalet vänner i verkliga livet med brutal råge. Det är den aspekten jag ständigt måste komma ihåg. Vem är det som tar del av mitt liv? Vem är det som ger mig den bekräftelse jag söker? Är det personer som verkligen betyder något, eller är allt bara en dimridå, en illusion?

 

Det tål att tänkas på.

 

To be continued. Kanske inte i morgon, men så småningom.